Hitlers barnsoldater på svenska

Personalläget inom 12. SS-pansardivisionen i december 1944. FOTO: US Army

Tyska veteraners minnen av andra världskriget har funnits översatta till svenska redan under kriget. Oftast har det dock handlat om vuxna soldaters minnen. Förra året kom en annorlunda bok, nio tidigare barnsoldaters minnen, och nu föreligger även en hel självbiografi av en tidigare barnsoldat i Waffen-SS.

Ifjol släpptes Hitlers bortglömda barnarmé, som gav nio olika tyska barnsoldaters bilder av politisk indoktrinering, utbildning och frontinsatser. Boken var och är en mycket läsvärd introduktion inför läsandet av den nyligen släppta Hitlers sista reserv. Den nya boken, skriven i samarbete med historikern och redaktören Harald Stutte, låter oss gå på djupet i Günter Lucks erfarenheter. Det hade kunnat vara ett problem att boken började skapas 2005, Lucks har hunnit uppleva och fundera mycket sedan andra världskrigets dagar. Men jag upplever dels att Lucks har ett trovärdigt minne, dels att han hanterar sina senare vunna insikter på ett bra sätt.

Günter Lucks frontinsats sker i ett område som är mindre omskrivet, i närheten av Wien. Det är gott om läsvärda och ibland oväntade upplevelser som nyanserar bilden av SS-barnsoldaterna som fanatiker. Krig är fullt av vidrigheter men ibland blir det också oavsiktligt lustigt, som när de nazistiska kampsångerna inte har någon avsedd verkan men en sång om solen i Mexiko fungerar desto bättre för att lyfta stämningen i kompaniet.

En stor del av boken utspelar sig inte under kriget utan efter det, i sovjetisk krigsfångenskap. Denna del är inte mindre läsvärd och bjuder på flera insikter om livet i Sovjetunionen just efter andra världskriget.

Givna faror för vanlig medborgare

Är det här verkligen något för en vanlig svensk medborgare?

Prepping och preppare har blivit rätt vanligt förekommande uttryck i svensk debatt. För bara några få år sedan hade jag nog behövt förklara uttrycken men det behövs knappast längre. Är då Prepparens guide en bok för vem som helst?

Lite svårt att svara bara ja eller nej på den frågan, utan mitt kortaste svar blir som följer. Prepparens guide av Jim Cobb är en bok som man vill äga förutsatt att man är intresserad inte främst av att klara sig om man gått vilse, utan har ett genuint intresse för det som bokens undertitel säger, alltså "överlev på lång sikt".

Men kan verkligen en amerikansk författare vara riktigt läsvärd för oss nordbor? Det finns nog rätt många amerikanska survival-typer som inte har ett skvatt att tillföra, men jag skulle vilja påstå att Jim Cobb har mycket sunt förnuft och kommer med en stor mängd uppslag som har samma giltighet i USA som i Norden. Till att börja med gillar jag hans sätt att motivera själva prepping-tanken. Det han först tar upp är pandemier och naturkatastrofer. Sist kommer krig och terrorism. Detta är enligt min åsikt precis det riskförhållande som gäller - det finns inget "om" vad gäller risken för kommande pandemier och naturkatastrofer. Att de kommer är tyvärr säkert, vi har i Norden bara råkat vara ovanligt förskonade sedan spanska sjukans dagar. Krig och terrorism lär också plåga mänskligheten ett tag till (milt uttryckt), men är dock inte lika givna faror för en vanlig medborgare i ett nordiskt land.

OK, vad är det då för idéer som Prepparens guide kommer med? Det är ett brett spektrum men samtidigt blir allt konkret. Cobb börjar med det fysiskt sett viktigaste, vatten och sedan följer kapitel om mat, sjukvård, sophantering, tak över huvudet, säkerhet, verktyg. Sedan kommer lite mer oväntade kapitel om hur man ska tänka på den tid som "blir över" vid en allvarlig samhällsstörning eller -kollaps, hur kan man då roa sig? Intressant också att läsa om byteshandel och hur man ska planera.

I motsats till nidbilden av en amerikansk prepper rekommenderar Jim Cobb inte kamouflagekläder annat än för jägare. Cobb kommer med en rad tips om både vettiga under- och ytterkläder liksom skor. Checklistorna i slutet är också riktigt användbara. Kort sagt lyckas Cobb på bara 216 sidor (inklusive register) sammanfatta det mesta man kan behöva veta för att planera för överlevnad på lång sikt. Det Cobbs guide inte innehåller är vår svenska naturs särdrag - så den bör därför kompletteras med några av de utmärkta böcker som Lars Fält helt eller delvis har författat.

SÖKES: säkerhetspolitiskt mirakel

David Bergmans thriller "6 dagar" kom 2016 men kommer vara aktuell länge.

På sommaren vill man kanske helst läsa "sommarböcker" och då vill jag rekommendera David Bergmans thriller 6 dagar, om du inte redan läst den, av två skäl. 1. Den kombinerar fantasi med realism och överraskar på flera plan. 2. Dess underliggande, positiva, budskap behövs verkligen med tanke på den synnerligen komplicerade höst som väntar.

Vad sker då i höst? Ja, det kan nog ingen förutsäga särskilt trovärdigt. Men att det behövs ett säkerhetspolitiskt mirakel för att det inte ska bli en än farligare situation för Europa, det framgår klart vid läsning av senaste numret av Vårt Försvar, försvarstidningen som sedan 1890 ges ut av Allmänna Försvarsföreningen. Det var särskilt Michael Sahlins och Oscar Jonssons initierade lägessammanfattningar som fick mig att kläcka rubriken för detta inlägg. EU står sannerligen inför enorma säkerhetspolitiska utmaningar av flera olika slag, och med en ny ordförande. Om du inte redan har tidningen Vårt Försvar och vill vara säkerhetspolitiskt uppdaterad får du nog uppsöka ett större bibliotek, som bör ha tidningen.

För att slutligen säga något positivt, i linje med 6 dagars underliggande budskap, tänker jag INTE avrunda detta blogginlägg med George Santayanas ord ”Den som inte kan minnas sitt förflutna är dömd att upprepa det”. Istället avslutar jag med några ord från Lars Ingels (hans egna?): "Remember the past, make the future".

Kapten Goranson och Kungsholm

Det finns ett fartyg som dyker upp i flera skildringar av svenskar i US Army.

Sommaren har inte bara inneburit att ett svenskt museum för första gången uppmärksammar svenskarna i Normandie 1944. Nu finns det ytterligare en bok på svenska som tar upp ranger-kaptenen Ralph Goransons insats på D-dagen och därtill råkade jag nyligen snubbla över ett originalföremål från det fartyg som förenar flera svenskar i amerikansk krigstjänst 1941-45.

Kanske har du sett filmen "Rädda menige Ryan" eller läst min bok Svenskar i strid mot Hitler? Då minns du nog den "kapten Miller" spelad av Tom Hanks som stormade fram på D-dagen som en av de allra första. I själva verket hette han Ralph Goranson och var uppväxt i ett svensktalande hem i Chicago med en far från Småland och mor född av svenska föräldrar i Norge. Nu har i dagarna en ny bok utkommit på svenska som berättar om kapten Goransons insats, liksom andra elitsoldaters i Normandie. Boken heter Vi stormade först! och är författad av britten Tim Saunders. Vad har då hans bok att säga om Goranson som inte jag skrivit om? Nu handlar inte hela boken om Goranson, långt ifrån. Detta är en bok om både rangers och commandos i Normandie. Till skillnad från vanliga skildringar av dessa elitstyrkor på D-dagen så berättar Saunders i Vi stormade först! (nyss utgiven av SMB) inte bara om insatserna vid Pointe du Hoc och "Pegasus Bridge". Detta är boken som även skildrar mindre kända uppdrag utförda av ranger- och kommando-förband. Texten är högintressant - Ralph Goransons roll blir tydligare av den - och det finns flera bra illustrationer. Det första kapitlet sammanfattar hur kommandotrupperna och USA:s motsvarighet, rangers, blev till. Därefter upplyser Saunders om att det inte bara var den brittiska armén som satte upp kommandoförband utan även Royal Navy, Royal Air Force (!) och de fria franska styrkorna.

Särskilt trevligt är att Tim Saunders ofta tar upp vad som finns att se idag i de olika stridsområdena och detta kan exempelvis vara till hjälp för den som på plats vill bilda sig en uppfattning om exempelvis Ralph Goransons kompanis (C-kompaniet ur 2. rangerbataljonen) framryckning från landstigningsstranden och inåt landet.

För US Armys över 4,200 soldater som var födda i Sverige var det första stora steget till amerikansk krigstjänstgöring en båtfärd över Atlanten. Som framgår av flera kapitel i Svenskar i strid mot Hitler var det inte sällan M/S Kungsholm (Svenska Amerika Linien) som förde dem till USA. Därför fastnade väl mina ögon vid ett blågult mössband, när jag nyligen besökte en antikaffär i Stockholm. Som ni kan se av bilden ovan så slog jag också till. Jag tyckte att ett originalband från Kungsholm var värt 150 kronor.

Normandie-svenskars originalföremål utställda

Utställningen innehåller flera originalföremål från svenskar som var med.

Svenskarna i Normandie-operationen 1944 uppmärksammas för första gången av ett svenskt museum. Det var sammanlagt flera hundra svenskar som deltog, framförallt till sjöss på flera olika nationers fartyg. Men Flygvapenmuseum har naturligt nog valt att fokusera på svenskar inom D-dagens flyginsatser.

Det är en sak att läsa om det enda flygaresset från Sverige, William Yngve Anderson från Kramfors (se min bok Svenskar i strid mot Hitler), men dock en märkligare upplevelse att få se hans första nedskjutning av ett motståndarplan, en Folke-Wulf 190, förevigad av hans Mustangs automatiska filmkamera. Nu kan man på Flygvapenmuseum utanför Linköping se flera av Andersons nedskjutningar och därefter titta på två av hans viktigaste ägodelar som pilot.

William Yngve Andersons flygarhuva och glasögon, då och nu.

Det allra första man nu under sommaren möts av när man kommer in i Flygvapenmuseum är utställningen om D-dagen med exempelvis ett helt originalfordon från en av Normandie-svenskarna, Gösta Wollin från Ystad. Wollin var som civil svensk i Norge när Hitler invaderade. På grund av det och tidigare upplevelser under resor i Tyskland anslöt han sig till den amerikanska luftburna divisionen 82nd Airborne, och hoppade med den över Sainte-Mère-Église. Länge var hans original-Jeep, som han köpt loss från US Army sommaren 1945, ett vitmålat offroad-fordon. Tack vare Mikael Stenberg är Jeepens skick åter original och på Flygvapenmuseum kan man denna sommar beskåda den på riktigt nära håll.

Intill Gösta Wollins Jeep står en airborne-soldat klädd som de var på D-dagen.

Erik G:son Lewenhaupt från Stockholm var en av de allra första som fälldes på D-dagen från ett brittiskt flygplan. Han var en av vägvisarna för den brittiska fallskärmsinsatsen. Hans föremål vittnar om de hårda strider han överlevde, i hans monter märks särskilt hans knogjärn, en tysk flagga som han erövrade och hans Military Cross, en av de högsta brittiska stridsutmärkelserna. Även hans hopphjälm - med Pegasus-märke - och hans armbandsur finns med, tack vare hans familj. Klicka på bilderna om du vill se dem i större format (gäller alla denna bloggs bilder).

Medaljer som vittnar om deltagande i finska vinterkriget, Norge 1940 och D-dagen.

Hundratals svenskar deltog i D-dagen i amerikansk, brittisk, kanadensisk och polsk tjänst. Minst en av dem stupade på D-dagen och flera stupade några dagar senare. För mer om svenskarna i brittisk, polsk, tysk etc krigstjänst se Lennart Westbergs och min gemensamma bok Svenskar i krig 1914-1945. Slutligen ett stort och hjärtligt tack till Flygvapenmuseums Torsten Nilsson med flera anställda, för att ha realiserat denna utställning som pågår fram till och med den 25 augusti 2019.

Norska D-dagens gåtfulla fjällstrider

Fjällkrigarna från SOE använde en blandning av amerikansk och brittisk materiel.

En av de mest gåtfulla personerna i min och Lennart Westbergs bok Svenskar i krig 1914-1945 är kapten Birger Sjöberg i Kompani Linge, det norska specialförbandet inom Special Operations Executive (SOE). För att fördjupa mig i hans öde gick jag i helgen i hans fotspår i Helgeland.

Kort efter USA:s krigsinträde 1941 skapades avancerade allierade invasionsplaner för Norge. Efter en tid försvagades avsikten, men planerna på att landstiga i Norge fick då ett eget liv. Man insåg på allierad sida att det var kostnadseffektivt om tyskarna fortsatte tro att deras "Atlantvall" skulle angripas främst i Norge. Det skulle innebära färre tyska trupper och vapen på Frankrikes kust. Hur länge genomförde då de allierade de operationer som behövdes för att övertyga Hitler om att D-dagen högst sannolikt skulle ske i Norge? Man kan nog säga att spelet fortsatte ända fram till den verkliga D-dagen. Att den alternativa, norska, D-dagen inte blev av innebar dock inte ett lugn. Tvärtom förekom det just under dagarna efter den 6 juni 1944 fjällstrider i Helgeland (södra delen av Nordland fylke) med ibland några tusen tyska trupper involverade.

Den lokala chefen för de SOE-ledda motståndsgrupperna i Helgeland var enligt egen utsago svensk, kapten Birger Sjöberg. Som vi förklarar i vår bok finns det dock flera frågetecken kring hans nationalitet.

Tommy-guns som på senare år hittats i fjällen och nu är utställda.

Hur de SOE-ledda motståndsgrupperna liksom de jagande tyskarna var utrustade - det framgår mycket tydligt av Helgeland Hjemmefrontmuseum i Mosjöen, som är så speciellt och fullt av ovanliga originalföremål att jag tänker skriva en särskild artikel om det för en viss tidskrift.

Det är alltså inte helt klarlagt vem kapten Birger Sjöberg var - och som jag nu i helgen fick lära mig på platsen där han sköts av tyskarna - det är inte heller säkert om han sköts den 9 juni 1944. Det kan ha varit en eller två dagar senare. Säkert är att jag blivit varse om en mängd för mig nya rön tack vare den lokala krigshistoriska gruppen Oladalens vänner. Det är dessa entusiaster som både driver Helgeland Hjemmefrontmuseum och organiserade årets 75-årsmarsch med Stavassdalens Venner till SOE-basen Røyskattlia i Stavassdalen. Det var ett stort privilegium att få lära känna er och jag avslutar med några bilder som illustrerar minneshögtiden, som innebar både nya markfynd från Sjöbergs sista strid och uppsättande av nya namnskyltar för både Sjöberg och de två som stupade med honom, Johan Lynghaug och Olav Kaspersen.

Här stred SOE-ledda motståndsmän mot tyskar och norska SS-soldater i juni 1944.

Två av Oladalens vänner sätter upp nya skyltar där slutstriden stod.

Del av tysk stavhandgranat som hittades intill SOE-basen, samt jämförelsebild.

Med hjälp av hästens ryggsäckar fick vi rommegröt under 75-årsminnet.

Ett särskilt tack till Oskar Fagervik och Andreas Mannerfjord som möjliggjorde mitt besök, upplyste mig om nya rön och lät mig smaka diverse norska delikatesser, bland annat levererade med häst! Mycket fint också att så många slöt upp och gick till den högt belägna Røyskattlia.

Sist men inte minst kan jag nämna att man som bilburen besökare kan passa på att lägga resan via Sorsele. Där finns Inlandsbanemuseet i Sorseles stationshus och det är värt ett besök både för dess underbara schweiziska kafé och för järnvägshistorien som inkluderar en monter om tysktågen. Det är inget stort museum men har man vägarna förbi är en fika i muséet klockren.

Den svenska invasionen av Normandie

Margareta Beckmans bok är trots titeln högst angenäm läsning - sommarläsning.

Greve Axel von Fersen är en av de mest framstående i kapitlet "Väringar och andra föregångare" i Lennart Westbergs och undertecknads Svenskar i krig 1914-1945. Han var frivillig på fransk sida och förhandlade som militärtolk tre gånger med George Washington. Därför är det med stort intresse jag läser Margareta Beckmans nya bok.

Ämnet är svenskarna i franska revolutionen och inte bara Axel von Fersen. Det var fler svenskar än vad de flesta moderna svenskar anar. En del av dem var även i händelsernas centrum. I skuggan av giljotinen heter alltså Margareta Beckmans nya bok, och om vi börjar med bokens fram- och baksida, inlagans layout och många illustrationer så kan man direkt konstatera att det rör sig om en ovanligt tilltalande historia.

Med tanke på det nyliga 75-årsminnet av D-dagen faller det sig rätt naturligt att här och nu lyfta fram bokens avsnitt om de svenska planerna att 1791 invadera (eller befria) Frankrike, först via Normandie. Den lilla inhämtningsgrupp som svenska armén faktiskt skickade till Frankrike på order av kung Gustav III är det mycket underhållande att läsa om. Till saken hör att Gustav III beskrev sig själv som "[...] den äldsta och mest ståndaktige av det franska konungahusets allierade [...]" för att citera ur boken.

Som bekant finns det ingen invasion av Normandie 1791 att fira, men I skuggan av giljotinen gör planerna tydligare - den svenska spionkartan för ett angrepp från kusten till Paris ingår också i boken - och sedan har vi ju den märkliga plan som senare faktiskt blev verklighet: att sätta en fransk revolutionsgeneral på Sveriges tron. Även här kommer Beckman med härliga påminnelser om hur verkligheten överträffar dikten - jag har aldrig tidigare läst en lika intressant sammanfattning av Jean-Baptiste Bernadottes liv, dvs hur vi fick vår Karl XIV Johan.

Margareta Beckman har en underbar stil och om du gillar I skuggan av giljotinen vill du nog inte missa hennes tidigare bok När Sveriges generalkonsul räddade Paris (2017).