söndag 28 februari 2016

Första fallskärmssoldaterna i Sverige var allierade

Allierade specialoperationer på Nordkalotten genomfördes bl a med hjälp av amerikanska C-47:or baserade i Luleå. Målning av Torstein Landström.

Finns det någon TV-serie eller spelfilm som är fortsättningen av den nyligen visade "Kampen om tungvattnet"? Ja, det kan man säga att det gör - men det saknas en film emellan dem.

Det finns en spelfilm från 2012 som är en sorts fortsättning, den mycket sevärda "Kon-Tiki". Med på Kon-Tiki-expeditionen 1947 fanns nämligen tungvattensabotören Knut Haugland och en av dem som planerade sabotaget, Björn Rörholt, låg också bakom Kon-Tikis planläggning. Den senare hade jag kontakt med, liksom hans ställföreträdare i Luleå, Thor Heyerdahl. Ja, Heyerdahl är ytterst välkänd samtidigt som det är rätt få som är medvetna om att kaptenen på Kon-Tiki spelade en viktig roll i de hemliga allierade operationerna på Nordkalotten 1943-45. Bland annat startade han 1945 den första militära fallskärmsskolan på svensk mark, vid Norrbottens flygflottilj (F 21) i Luleå. Denna märkliga nordliga episod och flera andra har ingen ännu gjort vare sig spelfilm eller TV-serie av.

måndag 22 februari 2016

Han lärde kungen att slåss

Ett av Allans ID-kort från det ockuperade Norge, finns på Karlbergs slott.

Har du inte sett det sista avsnittet av TV-serien "Kampen om tungvattnet" så finns det här på på SVT Play en tid till. Knut Haukelid var en central person för SOE-sabotagen, inte minst det sista, och i dagens Expressen kan man läsa mer om honom och hans livslånga vänskap med en av svenskarna i SOE, Allan Mann.

Mann tillhörde inte bara Special Operations Executive (SOE), utan även dess norska avdelning, alltså Kompani Linge. Sammanlagt var det minst fem svenska medborgare i SOE och ytterligare några delvis svenska. Som framgår av dagens artikel av Arne Lapidus i Expressen fanns svenskar även i flera andra brittiska förband (det dyker då och då upp helt nya namn tack vare läsare). I nätversionen av artikeln finns även en tidigare opublicerad bild av Allan Mann med kungen, då kronprins, som Mann utbildade i handgemäng.

Vill du se och höra Knut Haukelid och flera av de andra som deltog i verklighetens kamp om tungvattnet så kan jag rekommendera den filmade rekonstruktionen som gjordes redan 1948.

I pappersupplagan av dagens Expressen finns en miss i grafiken, Mann och Haukelid har förväxlats. Det är tyvärr sånt som händer eftersom det grafiska arbetet görs med små tidsramar och allt färre tidningsmedarbetare.

söndag 21 februari 2016

Först kom "Kampen om atombomben"


Denna första film om tungvattnet inkluderar flera verkliga deltagare.

Efter att ha sett den sista delen av TV-serien "Kampen om tungvattnet" vill du nog veta lite mer. En speciell källa är den allra första filmen om sabotageoperationen. Alltså inte 1965 års spelfilm "Hjältarna från Telemarken" med Kirk Douglas. Nej, den första filmen, från 1948, är intressantare.

I 1948 års "Kampen om atombomben" (i Norge kallad "Kampen om tungtvannet") spelar nämligen många av de verkliga sabotörerna sig själva. Exempelvis Knut Haukeklid, som deltog både i operation "Gunnerside" och den sista aktionen, den mot färjan. Undertecknad fick inte möjlighet att intervjua Haukelid men har träffat två personer som träffade honom flera gånger: en av de svenska frivilliga i samma SOE-förband som tungvattensabotörerna, Allan Mann, samt överlevnadsexperten Lars Fält.

söndag 7 februari 2016

Ett av Stalins största projekt lever

En stark ny bok om att överleva Stalin och nå friheten.

På moderna kartor finns det inget Ingermanland. Området heter Leningrads län (ja, trots stadens namnbyte för länge sen). Men vi bör nog ändå inte glömma Ingermanland. Bland annat för att tusentals svenska medborgare helt eller delvis är ingermanländare. Fånge, spion, partisan av Matti Putkinen och Mikko Porvali, berättar om Ingermanland på ett levande sätt.

Det räckte inte med att utplåna människor fysiskt, ansåg Josef Stalin. Därför angrep han även minnet av människor. Jag fick en kuslig förnimmelse av hur väl Stalin lyckats när jag för några år sedan läste i en svensk statlig tidskrift om ett en gång svenskt område i dagens Ryssland kallat "Ingenmansland". Av sammanhanget var det dock fullständigt klart att det ursprungligen hade stått Ingermanland. Tidskriftens korrekturläsare måste ha ansett att det var frågan om ett felstavat ord. Jag skrev till redaktionen och föreslog att man borde införa en rättelse med en kort förklaring. Man varken svarade eller rättade. För vem bryr sig om Ingermanland?

Ingermanland blev ett svenskt landskap som ett resultat av freden i Stolbova 1617. Något över hundra år varade den svenska tiden. När Ryssland 1721 helt tog över kontrollen fördrev man inte den till stor del lutherskt troende finska befolkningen, finskingermanländarna. Tsar Peter förde in en stor mängd ryssar i Ingermanland och grundlade där med svenska gårdar som fundament (alltså var det inget "tomt träsk" som det ibland hävdas i Ryssland) en västerländsk stad för ryssar, Sankt Petersburg. Men, han lät ingermanländarna bo kvar.

Efter Tsarrysslands undergång 1917 utropades Republiken Norra Ingermanland som oberoende stat. Det är den republikens nordiskt utformade flagga (blå-rött kors på gul botten) som ännu används av ingermanländska föreningar. Den ingermanländska staten existerade dock enbart mellan 1919 och 1920. De första åren under Sovjetryssland (som 1922 uppgick i Sovjetunionen) ingav förhoppningar eftersom finska språket inledningsvis fick statligt, alltså kommunistiskt, stöd. Denna till en början finskvänliga politik upplevde även Matti Putkinen, vars opublicerade självbiografi från 1953 ligger till grund för den just utkomna boken Fånge, spion, partisan (aktuell i Pennan & Svärdet). Men denna politik skrotades också flera år före andra världskrigets utbrott - och det beslutet blev bara en detalj i det blodiga experiment som Sovjetunionen utvecklades till.

Matti Putkinen skildrar Ingermanland och stalinismen inifrån, på ett mycket mänskligt och läsvärt sätt. Lägg därtill att han kan berätta av egen erfarenhet om sovjetisk spionutbildning och hur det var att som spion fällas i fallskärm över Finland. Därefter får läsaren med hjälp av den nutida författaren Mikko Porvali inblick i hur Matti Putkinen lyckades undgå finsk avrättning och till slut upptas i det finska elitförbandet fjärrpatrullerna och operera mot Röda armén och sedan mot tyskarna i Lappland. Här kan man sannerligen tala om att ha upplevt världshistorien.

Men stalinismen och flera av dess projekt försvann inte i och med Stalins död 1953. Vad gäller själva stalinismen är den ingen stor kraft i dagens Ryssland, men dock på väg tillbaka från att ha varit uträknad. Detta har manifesterats inte bara i ord utan även i form av nya statyer av Stalin - som alltså redan har uppförts. Hittills har det skett utanför de största städerna, men det senaste är att en till Stalin-staty kanske redan i år kommer bli verklighet i Arkhangelsk, alltså i nordvästra Ryssland.

Mer allvarligt är dock att ett av Stalins största projekt utanför Sovjetunionen på inget sätt försvann med Sovjet. En major i sovjetiska armén, Kim Il Sung, tillsattes efter andra världskriget av Stalin som diktator över Nordkorea, startade Koreakriget och ledde landet inte bara fram till sin död 1994 utan gör det än idag, teoretiskt genom att han efter döden utsågs till landets evige president och mer konkret genom att hans son och därefter sonson styr över landet.

Som bekant skapar Nordkorea nästan varje vecka rubriker även i Sverige. Mindre känd är insatsen av över tusen svenska medborgare i Koreakriget och att ännu 2016 har Sverige en roll i ingenmanslandet, den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, för mer om den lyssna på senaste programmet från Vetenskapsradion historia: "Spökkommissionen i Panmunjom".

P.S.
Det särskilda förtrycket av ingermanländarna upphörde inte i och med Stalins död utan först tre år senare, 1956, när stalinkulten började avvecklas. De som överlevt fick då möjlighet att återvända till hemtrakten. Själva ordet Ingermanland fortsatte en tid att vara bannlyst.