Varför känner inte fler till HMS Gay Viking, som bilden ovan föreställer? (F.k. har ordet gay flera betydelser.) Hon skulle lätt kunna spela en huvudroll i en riktigt fartfylld film om Sverige under andra världskriget.
Jag skyller följande blogginlägg på att jag blev rejält inspirerad av senaste numret av tidningen Soldat & Teknik (6/2016). Till att börja med log jag stort av en av de märkligaste historierna jag läst om stridsvagnar i Sverige. Stefan Nilsson berättar den osannolika men verkliga historien om hur en f.d. östtysk armétekniker specialiserad på sovjetiskt pansar råkade dyka upp när en T-55 stridsvagn hos Smålands Militärhistoriska Sällskap började bli problematisk. Bra tajming där. I samma nummer av Soldat & Teknik finns en artikel av Bengt Carlén som har de flesta ingredienser man kan önska sig av en stark film om andra världskriget: fräcka specialoperationer med hypersnabba brittiska smugglingsfartyg av mahogny som hade radar ombord driven av trampcyklar. Om fartygen kom förbi den tyska marinen och nådde den svenska västkusten för att hämta motståndsmän och kullager - som de allierade behövde extra mycket inför D-dagen - så gällde det att lura väntande tyska spioner. En tysk spionsändare hittades i ett lönnutrymme i ett hus på västkusten först tjugo år senare, och finns avbildad i artikeln.
Det är bisarrt att den verkliga thrillern om HMS Gay Viking och de andra blockadbrytarna inte blivit film för länge sedan. Eller någon annan av operationerna i Sverige med koppling till Special Operations Executive (SOE), eller sovjetiska NKVD och amerikanska OSS. Alla tre bedrev specialoperationer i eller från Sverige (NKVD även före krigsutbrottet). Nu finns i alla fall en färsk bok med allt önskvärt stoff för ett filmmanus kring västkustens operationer, De glömda blockadbrytarna av Anders Johansson.
Svenska filmare har inte missat andra världskriget. Det har faktiskt gjorts fler svenska filmer om temat än vad filmkritiker verkar känna till. Filmer med viss koppling till krigshändelserna gjordes medan kriget ännu utspelade sig. "En dag skall gry" (1944) handlade om ett tragiskt kärleksöde bland svenska finlandsfrivilliga. Men sen skulle det dröja väldigt länge till nästa produktion, om man inte ska räkna TV-serien "Någonstans i Sverige" (1973) som en slags film. Den första riktiga svenska spelfilmen efter 1944 med andra världskriget som viktigt inslag var nog filmen "1939" som kom 1989. Men någon actionfilm var det inte, snarare skildrade filmen en ung kvinnas kärleksdrama i beredskapsmiljö.
Året därpå, 1990, kom en mer krigsrelaterad film i form av "God afton, herr Wallenberg". Men här var det inte händelser i Norden som skildrades utan Raoul Wallenberg och SS i Ungern. Också vampyrfilmen "Frostbiten" (2006) innehöll scener med SS-soldater, men åter igen långt från Sverige - denna gång i Ukraina.
Men så hände något, 2011, för då kom filmen "Gränsen". Detta var en film som definitivt hade fokus på svenska soldater och andra världskriget. Flera saker med "Gränsen" var imponerande, som vackert foto och gott om militära detaljer. Emellertid utspelade sig den mest fiktiva storyn till största delen på norsk sida om gränsen. Så någon renodlad film om Sverige under andra världskriget var det inte. Det var ännu mindre "En fiende att dö för" (2012), som nästan helt utspelade sig kring och på Svalbard. "Simon och ekarna" (2011) och "Dom över död man" (2012) var definitivt mer fokuserade på Sverige under krigsåren, men hade få militära inslag.
Både "Gränsen" och särskilt "En fiende att dö för" blev lyckade filmer, men har bara en del respektive nästan ingenting att göra med faktiska händelser under andra världskriget. Man kan nog säga att det bara är två av alla ovan nämnda filmer som håller sig riktigt nära verkliga händelser under andra världskriget, nämligen "God afton, herr Wallenberg" och "Dom över död man". Av dem utspelar sig endast den senare i Sverige.
I Stockholm och Luleå, i de svenska fjällen, på Gotland och på västkusten utspelade sig en rad ovanligt dramatiska händelser med både tyskar och allierade (för en sammanfattning, läs Tyskar och allierade i Sverige). Men av någon anledning har dessa händelser inte skildrats på bio.
4 kommentarer:
Drar mig till mminnes en tidningsnotis för en del är sedan (Man ska anteckna anteckna när saker dyker uopp..!) att en av dessa snabbgående motorbåtar var till salu, fast i dåligt skick. Frågan kom upp, den borde hamna på museum, den var viktig att bevarara för eftervärlden. Hur det gick kommer jag inte ihåg, dessvärre. Kanske blev det museum i alla fall?
I Norge har man bevarat en av "Shetlandsbussarna", KNM Hitra, som smugglade in folk och utrustning till motståndsrörelsen under kriget.
Den svenska krigsfilmen "Första divisionen" från 1941 är också värd att nämna. Den kan beskrivas som en heroiserande beredskapsfilm, som hyllar flygvapnets insats och offervilja. I praktiken en rekryteringsfilm för flygvapnet, som lånade ut några B5:or till filmproduktionen. Men den är varken särskilt bra eller baserad på någon verklig händelse.
Finns mängder av spännande händelser att berätta från kriget. Bor själv i Bohuslän och har vid besök i bl.a. Lysekil fått höra historier om båtarna som smugglade bl.a. kullager till England. Finns fortfande Lysekils bor som var med på den tiden och lastade båtarna på Anderssons kaj. Strax intill ligger Thores konditori där tyska spioner satt och lyssnade vad sjömän och ortsbor pratade om. Det är troligen en av de tyska spionernas sändare som senare hittades gömd i väggen i ett hus i Lysekil.
Fick vid ett samtal med en officer i FM veta att godsvagnar med dubbelbotten lastades med radioutrustning och annat till milorg på ett stickspår i trakterna av Väne-ryr. Fraktsedlarna på dessa godsvagnarna placerades på ett speciellt sätt så att när vagnarna anlände Norge så kunde norsk järnvägspersonal se vilka vagnar som skulle "växlas undan" och tömmas utan att tyskarna kunde av slöja dem.
Ang filmer som återberättar alla dessa spännande och tappra historier så håller jag med om att det finns alldeles för få. Norrmännen har tagit fasta på att göra film av flera kända och okända operationer under kriget. Men det är väl bara att ta tag i saken. En biofilm är kanske att sikta väl högt men en serie dramadokumentärer, typ 30min/avsnitt, är troligen mer genomförbart. Arbetar själv som filmare och har filmat en del åt SVT i projekt med stöd av Filminstitutet. Kontakter i branschen har jag och intresset för krigshistoria finns också. Med dina kunskaper och kontakter kan det garanterat bli massor av uppslag för en serie filmer.
Tack Macke, vi kanske bor i ett mer spännande land än vad vi känner till. Bästa hälsningar, L
Skicka en kommentar