Den 13 mars 1940 var en mörk dag i Finlands historia. "Moskvafreden" som då trädde i kraft avslutade visserligen vinterkriget och Finland kunde tack vare sitt motstånd undgå att bli "folkrepublik". Men priset var högt - och är högaktuellt.
Med perspektiv framstod det som en historisk prestation att Finland lyckades behålla sin självständighet och större delen av sitt territorium. Men då det begav sig fokuserade man av rätt naturliga skäl mer på det höga priset och att Moskvafreden sannolikt skulle följas av ett nytt angrepp, förr eller senare.
Förutom de för lilla Finland enorma mänskliga kostnaderna och alla förstörda hus, infrastruktur med mera så blev landet genom Moskvafreden tvunget att lämna ifrån sig stora områden inklusive landets näst största stad, Viborg. Man fick 400,000 hemlösa att ta hand om - smaka på den siffran.
Hela omfattningen av Sveriges stöd till Finland under vinterkriget har i det allmänna medvetandet nog aldrig fått fäste. Efter en viss tvekan tog den svenska regeringen stora risker för Finland. Att man tillät och på flera sätt hjälpte Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland var bara en del (en bra bit av Sveriges flygvapen lånades ut till SFK). En av SFK:s få ännu levande veteraner, Jan Danielsen, porträtteras nu i detta TT-reportage med interaktiv karta. Sverige bidrog också med rent enorma krediter och flera svenska militära förråd tömdes. Stor civil hjälp lämnades även både under och efter vinterkriget.
Vad spelar då allt detta egentligen för roll idag? Först ett citat från Wiseman´s Wisdoms senaste inlägg: "Faktum är att inte mindre än 8 gånger konstaterar regeringen i propositionen att det är den takt som ekonomin medger som ska styra det framtida svenska försvarets utveckling".
Vad ekonomin medger var (är) alltså pudelns kärna i landet Sverige. Ekonomin anses stå över självständighet och kontroll över eget territorium - viktigare än landets frihet och ett liv i fred. Kanske är det i denna grundläggande värdering som en ny och bredare försvarsdebatt behöver ta avstamp? Kanske även finansministrar skulle kunna ta och räkna på vad en "preventiv aktion" mot (delar av) svenskt territorium skulle kosta. Inte billigare att göra den där aktionen för dyr? Inte billigare att lära av Finlands och Norges erfarenheter av 1940? Kanske är det till och med så att kontroll över ekonomin förutsätter kontroll över territoriet?
UPPDATERING 14:00: Ovan skrevs före DN publicerade nyheten om ett kompani yrkessoldater för Gotland. Det är givetvis ett steg i rätt riktning men frågan är tills vidare hur detta ska kunna ske utan neddragning av något annat eftersom försvarets finansiering i stort är ett enda stort frågetecken, liksom sparkraven genom RB5.
3 kommentarer:
Inser att den här repliken kan riskera placera mig i ett politiskt läger där jag inte hör hemma, men: jag läste också det där om att det är ekonomin som styr hur mycket som kan satsas på försvaret. Min tanke: varför tillämpas inte det resonemanget på t ex flyktingpolitiken ? Fattar inte varför det bara är försvaret som skall utsättas för det resonemanget.
Utmärkt upplagd artikel från TT med mycket bra illustrationer. Från Sörmlands Nyheter får jag veta att TT-materialet är specialanpassat för tidningarnas webbsidor, därav den interaktiva kartan.
Hrmn
När Sverige hade värnplikt så fanns följande arméförband tillhörande Gotlands garnision; P18, A7 och LV2. Dessa bildade tillsammans en Pansarbrigad och senare en Mekaniserad Brigad om ca. 6.000 man. Dessutom så sattes det upp ett antal lokalförsvarsförband. Kustartilleriet mobiliserade en KA Brigad om ca. 3.000 till 4.000 man via utbildningsregementet KA3. Flottan var ständigt stationerad med beredskapsförband vid Fårösund och vid Slite.
Men det var då det!
Skicka en kommentar